toretippar.se

Denna blogg är som synes nedlagd. Läs mitt fotbollstips på toretippar.se i stället!

In i krigsdimman

Om ni undrar varför det har blivit så glest mellan inläggen, så beror det på att det pågår rätt mycket hemligheter. Ni får ge er till tåls med det som mina kollegor lyckas få ut.

Surprise, surprise

Det program som vi spelar in handlar till stor del om att produktionen utsätter oss deltagare för olika överraskningar inför kameran, för att tittarna ska se hur vi reagerar.

Eftersom vi alla är nyfikna i våra strutar så försöker vi förstås ta reda på så mycket som möjligt i förväg. Till exempel visste vi att vi skulle bo på Keio Plaza, och självklart hade åtminstone jag lusläst deras hemsida. Produktionen ville förstås sätta tv-kameror i nyllet på oss när vi gick in i våra rum, för att visa hur våra hakor skulle falla i golvet när vi såg den imponerande utsikten.

Fast det gick förstås inte att hålla hemligt. I bussen från flyget till hotellet hördes denna dialog ett antal gånger:
Deltagare: "Hur många våningar har hotellet?"
Inslagsproducent: "Det säger jag inte!"

(Nej, jag får inte pengar av Keio för att produktplacera dem. Men det är ett bra hotell. Och städerskorna bugar så de går av på mitten.)

Ett par andra "överraskningar" har vi också varit beredda på. Men några gånger har åtminstone jag blivit rejält paff.

Med andra ord är det ungefär som inspelningen av FCZ. Den stora skillnaden är budgeten.

Där det är tänt har de släckt

Genom mitt rum på Keio Plaza ser jag rakt in i kontorslandskapen i Tokyos stadshus, vars två huvudtorn har 48 våningar. Från utsiktsvåningen (den 45:e) ser man hus ända bort till horisonten. Vid riktigt klart väder ser man Fuji. Kommungubbarna (medelålders kvinnor är det ont om i Shibuya, de är hemma- eller lyxfruar) kan äta italienskt i sitt utkikstorn både billigare, snabbare och med bättre utsikt än i Keio Plazas källare. Framför hissen står en vakt i uniform och stor mössa och snokar i folks bagage, kanske efter bomber?

Klockan 19.00 slocknar belysningen i hela stadshuset automatiskt, men tänds manuellt några sekunder senare. Uppenbarligen jobbar folk över på varenda avdelning; arbetsmoralen är en helt annan än i svenska kommunalhus.

Äta ute

I världens största stad, där folk jobbar långa skift, bor trångt och ogärna bjuder hem gäster, finns självklart ett oräkneligt antal restauranger. Förutom traditionella japanska krogar är det också vanligt med kinesiska, koreanska, indiska och västerländska ställen.

Trots att Japan är en välfärdsstat utan påtagliga inkomstklyftor, är prisskillnaderna enorma, utan att det alltid märks i kvaliteten på mat och service.

Kedjan Yoshinoya serverar kött och ris i keramikskålar billigt och snabbt, men inredningen är spartansk även för ett snabbmatsställe. Om man är mer bekväm så är det enkelt att hitta en vällagad à la carte-lunch med påpasslig bordsservering i trivsam miljö för mindre än 1000 yen.

Hotellets frukostar är riktigt bra, men middagarna ger inte valuta för pengarna. I den italienska matsalen beställde jag en krabbsoppa för 1200 yen plus moms. Efter trekvart kom en liten skål buljong med några pastabitar i - krabbkött kunde jag titta i månen efter. En öl kostar 900.

Budgetalterativet är annars färdigmat - utbudet, kvaliteten och priset är alla bättre än hemma.

Nere på stan igen

Mellan klockan 8 och 9 på morgonen ser jag kontorsgubbarna marschera i takt från Shinjuku-stationen (som är ungefär lika stor som T-centralen) till kontorsskraporna.

Tokyo är en perfekt shoppingstad, bortsett från valutakursen; yenen har stigit från5,50 till 9,50 öre det senaste halvåret. När man blivit blasé på NK-liknande varuhus med marmorfasader kan man ge sig in på bakgatubutiker som utnyttjar varenda kvadratcentimeter för prylar i alla prisklasser. Butiksbiträdena är extremt hjälpsamma och pratar jättefort på japanska. Jag hinner uppfatta en del vardagsfraser som "hai", "sumimasen" och "arigato".

Trots de ibland obefintliga engelskkunskaperna visar sig Tokyoborna ibland vara mer "västerniserade" än vi svenskar. Till exempel finns massor av KFC- och Starbucks-restauranger. De japanska, kinesiska och koreanska restaurangerna har, till skillnad från de förra, plastrepliker av sina maträtter i skyltfönstren. Det finns till och med ölskum i plast, för de irländska pubarna.

Fönsterputsare

Tokyo har överraskat mig oavbrutet i två dygn nu. Idag utforskade jag "min" stadsdel Shinjuku och fann att den inte bara består av kontors- och hotellskrapor, utan också radhus med minimala trädgårdsremsor och garage där bilarna passar in på några millimeter när. Förmodligen kostar varje hus några tiotal miljoner kronor. Bland radhusen fann jag en matbutik som för ovanlighetens skull sålde färsk frukt, något som verkar vara en lyxvara här i risets och de sliskiga bakverkens hemland. Ett äpple kostar 100 yen, men är i gengäld större än en "svensk" grapefrukt.

Och när jag sitter på mitt rum på 28:e våningen och kopplar av efter stadsvandringen med ett glas iste, så glider en hiss med två fönsterputsare förbi utanför.